Sitter på manilas flygplats och är beredda att lämna filipinerna bakom oss.
Boracay var underbart men resten av våra 17dagar här har för det mesta bestått av oändliga bilturer och flygresor. Det är sjukt omständigt att ta sig runt i filipinerna, det är tråkigt för det är mycket att se. Vi ville se choklatehills och små aporna som bohol är så berömda för och besöka äventyrsparken som finns på ön. Allt detta låg mitt i ön och skulle kosta skjortan att hinna med dessutom regnade det så vi offrade två dagar till att båta, bila, flyga, båta till boracay där vädret var på topp! Det var underbart.
Dock är inte vattnet min mages starka sida så min mage är helt bananas, jag har även fått bett efter bikinin så misstänker någon vattenparasit av något slag. Har även fått bett på halsen och enstaka på magen. Med andra ord inte mycket positivt har kommit med filipinerna.
Förutom allt detta är white beach där vi bodde på boracay den vackraste jag sett, vår strand och söta servitör som alltid sa mitt namn och hälsade glatt. Eri tror jag att han hette.
Filipinerna i övrigt älskar att sjunga högt. ”..sing loud and clear for everyone to hear..” verkar va ett motto som satt sig från jul-filmsfavoriten elf. Varför de skulle ha sett den vet jag inte.

Jag måste ta tillbaka lite av mitt hat mot japaner nu när jag upptäckt att jag misstagit dem med koreaner. Koreaner kan ingen engelska, därför går de i stora grupper och har en guide med sig som översätter. Det är irriterande för de går som sniglar kan stanna upp och ta kort eller börja veva med armar och ben hur som helst, ingen som helst omgivningsuppfattning alls.

Offrade två resdagar till malapascua för att vara där i 5 min och sen ja, fly för våra liv.
Vi träffade två svenskar som sa att de var en tsunami på väg, att de skulle in till fastlandet och de hade en båt. Vi sprang förbi en tv som visa CNN som sa att filipinerna skulle bli drabbade och vi ville såklart inte vara naiva eller riskera nått så vi hoppade med på båten. Resten av timmarna var hemska. Vi trodde vi skulle dö, vi kom inte iland för båten var för stor och vågorna hade blivit för höga för att en liten båt skulle kunna hämta oss. Det blev storm och mörkt och vi var fast 200 m från land. De andra två svenskarna freaka ut och grät och trodde verkligen att de skulle dö medans jag och sofia blev uppskrämda av dem men kände ändå att det är för overkligt och vågen borde vara här nu om den nu skulle komma. Det var så frustrerande att de tre filipinkillarna på båten inte kunde engelska och inte ville samarbeta. Vi ville dra upp ankaret och åka närmare land men de skulle skada båten, vi som trodde vi skulle dö brydde oss självklart inte om båten. Jag och den svenska killen började dra upp ankaret när två killar från ”besättningen” hoppat i och simmat in för att hämta hjälp utan att ha kommit tillbaka. Efter två timmar bestämmer vi oss för att simma in, då har vi ställt in oss på att ge upp all vår packning och lämna den på båten. Jag tog alla mina pengar, kontokort, id och usbminnenn i en påse och knöt runt armen. Jag linda in min lilla ryggsäck i min stora ryggsäcks regnfodral. Sedan packade jag in min stora ryggsäck i två flytvästar. Hoppade i med bara lilla ryggsäcken. Vattnet hade dragit sig undan så att vi kunde gå med vatten upp till midjan i 200m. När vi kommer i land står borgmästaren där och killarna från båten och några fler. Borgmästaren erbjuder oss goverment husets sjukstuga att sova i för natten, den låg på byns högstapunkt och de ställde in britsar så vi fickplats. Head nurse kom och så fick vi psyk-prata lite och så fick vi lite mat. Vi var så utmattade och omtumlade att det integår att förklara. Det var sjukt.

Dagen efter spöregnade det och vi åkte tillbaka till cebu, där har vi varit i två nätter nu, legat i sängen och kollat på american idol, glee, so you think you can dance, live to dance och samma prgram 3 gånger om i repris. Känner oss hyffsat recoverd. Sofias dator, kamera och usb gick sönder men allt mitt har klarat sig. Förutom att jag tappade min mobil i taxin innan bussen till Maya.

Men som sagt vi flyr filipinerna 3 dagar tidigare och lämnar det som hänt bakom oss, det ska inte dra ner på den lilla resa vi har kvar. Vi tänker spendera dagarna fram till Bali i härliga KL istället.
Där tänker vi strosa i china town och åka tillbaka till zoot, det ska bli så kul! Nu är det en volontärgrupp där också så jag hoppas på att kunna träffa Maz och Dom igen!

Nu är det bara 12 dagar kvar innan australien och lite känns det som att min resa tar slut då.
Australien kan jag slappa och ge ansvaret åt grabbarna.
Men Kort och gott, så lever jag och reser vidare mot nya äventyr.